Min intuition hade rätt

Nedanstående text skrev jag för ganska exakt ett år sedan, aldrig kunde jag då drömma om hur mitt liv skulle se ut idag.

Men någonstans långt därinne fanns en röst som sa åt mig att det kommer att ordna sig, min intuition hade verkligen rätt.

 

Jag är inte bekväm med den jag blivit

 

Jag har en bild av mig själv, jag vet inte riktigt om den stämmer med verkligheten, eller i alla fall vet jag inte om den stämmer numer.

Min bild av mig själv är att jag är en glad, positiv, energifylld, busig och stundtals ”tokig” person. En person som inte tar livet gravallvarligt utan gärna busar till det, gör lite knasiga saker som inte alltid är genomtänkta men där det alltid finns glädje.

Jag upplever mig också som en kärleksfull person, någon som vill förgylla tillvaron för andra och framför allt en partner. Jag vill dela med mig av kärlek och värme, dela med och motgång, jag vill vara omhändertagande på ett kärleksfullt sätt genom att finnas vid personens sida. Detta utan att göra avkall på mina egna behov, värderingar och känslor.

Jag har ett stort behov av kärlek och värme, av fysisk kontakt, närhet och närvaro. Jag har lika stort behov av att få dela detta, att innerligt älska och att bli älskad.

Min upplevelse är att för några år sedan, kanske i samband med mina pappors bortgång och min krasch och uppkomsten av panikångest hände det något med mig. Den glada, positiva, busiga, kärleksfulla Dea byttes successivt ut mot en rädd, ängslig och osäker person. En person som är rädd att förlora människor omkring sig, en person som är rädd för avslut och avsked. En person som är rädd att bli ensam kvar.

Att få vakna en morgon utan att kämpa

Jag har under alla dessa år drömt om och önskat att en dag få vakna och känna att jag inte behöver kämpa med allt, att jag inte skall behöva känna min ångest inför saker, att slippa känna mig otillräcklig, att känna mig otrygg. Kanske har denna kamp och rädslan att förlora människor nära mig gjort att jag omedvetet krympt mig själv, jag har skalat bort mitt eget jag för att passa in, för att jag trott att jag blir älskad om jag blir den någon vill att jag skall vara.

Och vad är inte mer fel än det? Personen har förmodligen inte blivit förälskad i mig för den jag ”kan bli” utan för den jag var, när personen lärde känna mig.

 

Innanför skalet finns kärnan

Nu när alla mina yttre etiketter är avskalade och jag blottar mitt sanna jag, när jag inte har något att förlora, utan bara vinna infinner sig en fantastisk känsla, en bubblande känsla, en energi och ett ljus, frid eller vad man kan kalla det. Som om alla lager eller skal blottas och mitt inre jag får utrymme, som när kossorna släpps ut på grönbete spritter det i kroppen.

Jag har under de senaste åren blivit någon jag inte riktigt känner igen, jag har med hjälp av yttre omständigheter försökt att hitta tillbaka till mig själv. Jag har sprungit snabbare för att försöka få rätt på mitt inre jag, jag har kämpat för att hitta glöden, glädjen och energin. Jag har också vid flertalet tillfällen trott att jag hittat den, men det har varit kortvarigt och kanske inte den genuina glöden, utan bara essensen av den. Vad som gjort mig till denna person eller vad som gjort att jag blivit som jag är idag vet jag inte. Det enda jag vet att när jag nu stannar upp, när jag nu tillåter mig att bara vara, så ändras mina tankar, min inre stress, mitt jagande.

Bygga framtid tillsammans med någon

När jag var på Ikea och såg alla ”lyckliga” människor som fyllde sina vagnar med saker, saker som skall bygga deras framtid, kanske planerade dom ett gemensamt hem, kanske hade de äntligen kommit till skott och ska bilda sin framtid tillsammans blev jag först ledsen. En tanke av att jag aldrig kommer kunna göra detta, jag kommer aldrig kunna planera och få var en del i någons liv.

Denna tanke ersattes ganska snart av en känsla ”Jo, det kommer du visst, när du är bekväm och trygg i dig själv kommer du också att gå på Ikea, hålla om någon du älskar, och som älskar dig, och Ni kommer att lägga varor i Er vagn för Ert gemensamma liv”

Den känslan gjorde mig så lugn, och jag kände en värme inombords, nästan så att jag ville gå fram till folk och krama om dom och säga ”Tappa aldrig taget om Er själva, glöm aldrig vem du är”

 

Begränsat mig själv

Jag kan ibland tänka att jag saknar så mycket i mitt liv, som om jag hamnat i något vakuum, som om jag står och trampar vatten. Jag vill inte fylla mitt liv med materiella ting, ett yttre skal eller annan oäkta rekvisita. Jag vill leva fullt ut, vara den jag är, säga vad jag tycker, stå för det och vara här och nu. Jag har glömt mig själv kvar på stationen när jag gett mig iväg på mitt livs resa, jag är skyldig mig själv en ursäkt och det kommer kanske att ta ett tag innan jag litar på mig själv igen. Jag skall göra allt jag kan för att aldrig tappa bort mig själv igen, jag kan inte ge några garantier, men jag vet ju att oavsett vad som händer i livet så kommer jag alltid vara med ; )

Hand i hand

Den nya resan kommer kanske vara en tuff och stundtals en vidrig resa, genom okänd mark där rädsla, sorg och smärta hägrar, men jag är övertygad om att när vi passerat dessa områden så kommer något magiskt hända, en destination som är fylld av kärlek, skratt, passion, glädje och värme. Jag tar mig själv hårt i handen, vi sätter oss vid fönstret på tåget och ser det gamla passera utanför, vi ser hur smärtan och sorgen successivt avtar, vi vet inte riktigt hur lång tid det tar men vi har tålamod, tålamod att härda ut, tålamod att låta tiden har sin gång, för vi vet vad som väntar. 

Hanteras varsamt

Jag sitter och bläddrar i alla mina texter från förra sommaren, alla mina blogginlägg, mina egna anteckningar och analyser. Sommaren då någon skrev ett läkarintyg där det stod utmattningssyndrom. Jag läser om alla mina idéer för att snabbt komma tillbaka, jag tänker tillbaka på tiden, jag återupplever känslan och paniken att ”jag måste lösa det […]

Tips

Tillbakablick Jag har inte varit så flitig sista tiden på att skriva i bloggen, har inte haft behovet, hittat skrivlusten eller vad det nu kan vara. Det bara är så. Som jag skrev i tidigare inlägg Vägen tillbaka så har det varit ett spännande och utmanande år. När jag tittar tillbaka på första tiden, när […]

Vägen tillbaka

För snart ett år sedan tog det stopp. Varken huvud eller kropp orkade mer, energin och glädjen var helt bortblåst. Det har varit ett händelserikt år, och jag har tragglat mig igenom sjukskrivningar, uppsägningar, separationer, Adhd utredningar och flertalet timmar hos kuratorer och mentorer. Men framförallt har det bestått av insikter, möjligheter att bryta mönster, […]

Let it go

Jag fick förmånen att säga hejdå till 2017 och välkomna 2018 tillsammans med en 1,5 åring och en 5 åring, och några typ vuxna också. När man lyssnar på dessa härliga barn, hör hur dom berättar, förklarar och på alla sätt gör sig förstådda så slår mig tanken. ”Tänk vad oförstörda barn är”, sen tar […]

Närvaro

Här och nu!   Vi har nog alla hört och även förstått hur viktigt det är att vara här och nu, men hur bra är vi på det då? Jag har nog hela mitt liv varit värdelös på det. Det är något jag jobbat med de sista 6-7 åren och kanske kommit lite närmre men […]

Mod

Att vara rädd för något men göra det ändå   Jag slår vad om att vi alla har en hel ryggsäck full med rädslor, alla tänkbara rädslor som vi drar runt på och som hindrar oss. Jag är höjdrädd, extremt höjdrädd. Därför har jag hoppat bungyjump sex gånger, försökt lära mig klättra, därför är frittfall […]

Energi

Älskade hatade energi Jag har alltid fått höra ”Var får du all energi ifrån?” Hela mitt vuxna liv har nog präglats av en rastlöshet och en outtömlig källa av energi, alltid varit ”på” och driven framåt. När jag sista åren mått dåligt så har jag hela tiden skyllt på att det är energins fel, att […]