Let it go

Jag fick förmånen att säga hejdå till 2017 och välkomna 2018 tillsammans med en 1,5 åring och en 5 åring, och några typ vuxna också.

När man lyssnar på dessa härliga barn, hör hur dom berättar, förklarar och på alla sätt gör sig förstådda så slår mig tanken. ”Tänk vad oförstörda barn är”, sen tar vi vuxna över och skall styra in dom i follan eller facken där vi anser att dom skall vara.

Jag, jag vet man kan inte släppa barn helt fria och låta dom gör som dom vill, men kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite sorgligt.

Vi tjatar om hur man skall äta, tro mig jag har tjatat sönder mina barn och mina flickvänners barn, har ju inte fått smeknamnet ”Mat Hitler” helt utan anledning. Vi tjatar om att man inte skall hoppa och leka, att man skall varva ned, att man inte får skrika, att min inte får göra ditt och datt. För vårat uppdrag som vuxna är att skapa kopior av oss själva…

 

Barn är ju också helt bekymmerslösa, och ser bara möjligheter. Finns inga borden och måsten, bara en massa jag vill, eller kanske lite mer jag vill inte.

Vad händer om vi sänker vår ambitionsnivå med alla borden och måsten och höjer oss till barnens nivå och tänker vad vill jag?

Kanske äter vi middagen någon timme senare för att vi valde att leka lite innan middagen, kanske serveras middagen i kojan och vi äter med fingrarna för vi är grottmänniskor. Kanske hoppar och dansar vi som tokar allihop istället för att säga ”pappa och mamma är trötta, kan ni inte vara lite tysta nu” Vem ler mest, de trötta föräldrarna eller de uppspelta barnen?

Femåringen avbryter oss i en konversation och säger  –”Jag skall bli polis när jag blir stor, då får man köra hur fort man vill, eller så kan jag ha ett flygplan”, ”Sen skall jag ha lika långt hår som Elsa i Frost”

Sen tar hon en prinskorv med fingrarna och stoppar in i munnen varpå någon säger, du har ju en gaffel att äta med…

1,5 åringen står vid en leksaks spis och lagar mat, som hon gladligen bjuder alla gäster på. När hennes mamma frågar henne om det är dags att byta blöja, så svarar hon –”Nej”, men vi andra känner att det faktiskt är dags att byta blöja.

Hon blir ursinnig när blöjbytet blir ett faktum och hon är inte sen med att uttrycka sitt missnöje. 10 minuter senare kommer hon rultandes med sin pyjamas och ett gosedjur, hon har glömt bort hur sur hon blev med anledning av blöjbytet, och att hon blev avbruten mitt i matlaggnigen. Hon har andra idéer och mål i sikte.

Vi vuxna sitter och diskuterar en sur kassörska någon av oss mött för några veckor sedan…

När jag åker hem på natten så tänker jag på Elsa, och hennes långa hår, hur hon har blivit en förebild för en och förmodligen någon miljon ungar till. Hör Elsa sjunga ”Let it go” i huvudet.

Jag somnar med ett leende på läpparna, en 1,5 åring och en 5 åring har lärt mig mer av livet på några timmar och berör mig så djupt än vad alla böcker jag läst sista tiden gjort.

En kommentar:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *