Mod

Att vara rädd för något men göra det ändå

 

Jag slår vad om att vi alla har en hel ryggsäck full med rädslor, alla tänkbara rädslor som vi drar runt på och som hindrar oss.

Jag är höjdrädd, extremt höjdrädd. Därför har jag hoppat bungyjump sex gånger, försökt lära mig klättra, därför är frittfall min favorit attraktion på Grönan.

Jag är rädd för att prata inför grupper, därför älskar jag att hålla i föreläsningar och gruppträningspass.

Vad är vi rädda för?

Hur kommer det sig att vissa människor åker till exakt samma resemål år efter år? Enkelt, för att vi är rädda att det inte skall bli lika bra som sist. Därför garderar vi oss med att boka samma resa, samma hotell och hoppas att samma personal är kvar.

Varför har vi kvar samma jobb i tjugo år trots att vi vantrivs? För att vi är rädda, det är ju inte säkert att det blir bättre med ett annat jobb, alla jobb är väl likadana?!

Varför stannar vi i relationer som egentligen är destruktiva? För att vi är rädda att bli ensamma.

 

Alfons Åberg

När jag var liten älskade jag Alfons Åberg. En bok handlar om när Alfons är mörkrädd att hans pappa säger –”Det finns inget att vara rädd för, bara själva rädslan”

Det är ju helt sant.Det är bara rädslan vi behöver vara rädda för, och om den inte finns, så finns det inget att vara rädd för.

Jag är ju också galet mörkrädd, så när jag sover själv har jag nästan alltid lampan tänd, eller hade i alla fall de 39 första åren av mitt liv.

 

Men det finns vissa saker som jag är extremt rädd för.

Två av de sakerna är att gå på bio och att åka buss. Det har varit min rädslor i många år, och jag vet att jag flera gånger har utmanat mig själv genom att skriva inlägg osv att jag kommande år skall bli av med min rädsla. Det här är ju två ganska banala rädslor, bara att göra, eller hur?

 

Sen finns det lite besvärligare rädslor som jag tror att vi är ganska många som bär omkring på. Rädslan att inte bli älskad, bekräftad, omtyckt, accepterad eller bara få vara en i gemenskap.

Jag har nog hela mitt liv strävat efter att bli älskad, och bekräftad. Det är inget konstigt med det, alla vill bli älskade. Men när rädslan för att bli ensam, att inte vara tillräckligt bra, eller att rampljuset skall slockna, då är det inte lika roligt längre.

Jag tror som sagt att vi är hyggligt många som delar den rädslan. Men vad händer om vi utmanar den rädslan?

Om vi anser att vi är ensamma och inte har några vänner, om vi då börjar ta kontakt med våra bekanta igen vad händer då? Jo förmodligen inser vi att vi inte alls är själva, utan att vi har massor av vänner runtomkring oss som ger oss av sin kärlek och vi får ge tillbaks.

Om vi frågar våra kollegor vad dom tycker om oss så får vi förmodligen ganska mycket bra feedback, vilket betyder att vi inte är så värdelösa som vi var rädda för.

Men hur vänder vi på detta då, hur kommer vi över våra rädslor?

Enkelt, bara tre bokstäver MOD! Vi utmanar oss själva. Vi vågar ta klivet att söka nytt jobb, att ta upp diskussionen med de personer vi eventuellt har en konflikt med. Vi bokar en helt annan resa, vi tar oss i kragen och vågar utmana våra rädslor. För tänk om det nya resmålet faktiskt är lite bättre än förra? Tänk om ditt nya jobb faktiskt gör att du går till jobbet med ett leende på läpparna?Tänk om du faktiskt kan njuta av filmen på bion.

Nu måste vi ju inte utmana alla rädslor, om vi anser att vi är rädda för att dö så rekommenderar jag inte att vi utmanar döden. Men de rädslor som hindrar oss från att leva fullt ut, dom skall fan utmanas.

För vem vill sitta på dödsbädden och ångra att vi inte vågade?

Så, nu tar jag mig själv i handen och utmanar alla min rädslor, inte för ett ögonblick tänker jag låta mina rädslor stoppa mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *