Närvaro

Här och nu!

 

Vi har nog alla hört och även förstått hur viktigt det är att vara här och nu, men hur bra är vi på det då?

Jag har nog hela mitt liv varit värdelös på det. Det är något jag jobbat med de sista 6-7 åren och kanske kommit lite närmre men långt ifrån närvarande.

Det är lite som Mia Törnblom säger ”Om vi står med ena foten i historien och den andra i framtiden så pissar vi på nuet”

Jag tycker att det ligger mycket sanning idet, hur ofta har vi inte tänkt ” På semestern, då ska vi minsann”, När ekonomin blir bättre då så”, Så snart jag slutat skolan skall jag minsann”

Har det hänt att du tänker så?

Öva öva öva

Under flera år har jag försökt att få in yoga och meditation i min vardag, det har varit mitt sätt att varna ned och bli något sånär närvarande. Dessvärre har jag bara anammat dessa tekniker när jag behövt, så snart jag mått bättre eller saker har lugnat ned sig har jag tappat bort dem.

Sedan en tid tillbaka har jag varit väldigt aktiv med både meditation, yoga och mängder av självhjälpsböcker för att verkligen hitta mig själv i här och nu.

Flummigt eller överlevnad?

Låter det flummigt tycker då? Kanske man kan tycka, men jag tror att det handlar om överlevnad. Lyckas vi inte hitta närvarandet och medvetenheten finns risken att vi bränner ut oss totalt, jag talar av egen erfarenhet.

Jag har lagt ned hundratals timmar sista halvåret med att meditera, promenera, vara i tystnad, bryta mönster osv. Vissa perioder mer intensivt än andra, Den sista månaden har nog allt mitt fokus legat på att hitta just närvarandet, jag har varken lust eller ork att återigen bli utbränd.

Rädslor

Jag har ju tidigare skrivit om rädslor och mod, och hur jag utmanar mina rädslor, eller i alla fall försöker.

En av min rädslor är ju mörker, vilket inneburit att jag allt som oftast går mina promenader i skogen när det är ljust. Men sedan några veckor tillbaks har jag inte låtit mörkret stoppa mig, vill jag gå så gör jag det. Skall kanske tilläggas att jag oftast gått i skymning då för att hinna hem innan det blev alldeles för mörkt.

Idag var jag och köpte en pannlampa, jag hade inte hunnit gå min promenad på dagen vilket innebar att jag måste gå på kvällen. Jag kliver ut från huset, tänder min pannlampa och stapplar iväg på den snorhala vägen, som Bambi på hal is tar jag mig fram till jag kommer till skogen där det är riktigt mörkt.

Min naturliga reaktion hade varit att gå lite snabbare, låta huvudet fladdra runt omkring så att jag har stenkoll på läget, och framför allt koll på alla människoätande rovdjur som finns i skogen.

 

Jag var varken full eller drogad

Men i kväll blev det annorlunda, jag sänkte farten så att jag gick riktigt långsamt, vinklade pannlampan så att den bara lyste några meter framför mig och huvudet var helt stilla.

Rädslan fanns inte där över huvud taget, och att något djur skulle komma och äta upp mig tänkte jag inte var helt troligt. Jag har ju blivit vegetarian så dom måste ju se mig som en jämlike ; )

Det infann sig ett lugn som jag korta sekvenser kan uppleva när jag mediterar, ett lugn som gjorde mig trygg och närvarande. Jag såg som sagt bara några meter framför mig, inget åt sidorna och inget bakåt. Jag var här och nu, visste inte alls vad som väntade mig några hundra meter längre fram, hade ingen aning om vad som befann sig bakom mig. Det var en helt magisk känsla, och den känslan satt i hela promenaden. Plötsligt var jag hemma efter två timmar i kolsvart mörker, med ett stort leende på läpparna och en tår rinnandes ned för min kind.

Det är så här närvaro känns, jag vill aldrig tappa den känslan igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *